lindholmlindau

Vilken jobbig helg det har varit. Efter att VM i friidrott påbörjades i fredag har jag känt mig trött och hängig. Det är väl ändå typiskt att sommarens händelse ska ta plats i Osaka, Japan. Hela min sömnrytm har rubbats, då många viktiga grenar inträffar klockan tre på natten, svensk tid. Så det blir till att stanna uppe tills man sett det man vill se, sova en eller två timmar och sen vara beredd på morgonkanten igen. Men det är det värt det. För en gångs skull har jag lyckats se hela Carolina Klufts sjukamp, så när hon idag tog VM-guld OCH Europarekord så kändes det oerhört bra. Grattis Carro!

Och i natt så blir det till att titta på systrarna Kallur och höjdhoppskvalet för män. Klockan 3 am. Jippie!

(Vill även påpeka att jag visst då var uppe och såg Musses kval natten mellan lördagen och söndagen. Men den var ej så intressant. Finalen blir roligare)
___________________________________________________________________________________

Får väl slänga in några ord angående Malmöfestivalen i fredags också. Vi kom dit i tid, och hade bra platser till både Melody Club och The Ark. Ja, jag och Sandra iallafall, vi var de enda som fullföljde våra planer. Men det var oerhört kul att se det sistnämnda bandet uppträda igen, de är fantastiska live, vilket är en stor anledning till varför jag gillar dem. Trots Ola Salos skinnbrallor.

Och vi fick sittplatser hem!

Igår vid 22.30 så plockade Marie upp mig med bilen, och styrde sedan kosan mot Lursjön, där hon och jag tog vårt planerade nattdopp. Precis som förra året. Vattnet var kallt men härligt, ankorna kvackade när de simmade förbi... det var mysigt. Om än ödsligt. Och bara lite, lite läskigt.

Ikväll åker jag och tjejerna ner till Malmö för att besöka den årliga festivalen. Och att se Melody Club samt The Ark uppträda.

Klockan har nu passerat midnatt, och därmed har min planering för nya matvanor kickat in. Och därför är jag självklart vrålhungrig och sugen på snacks. Såklart.

Jag kom nästan precis he efter att ha tittat på Beck hemma i Saras nya lägenhet. Det var trevligt. Jag som förr sa att jag aldrig skulle kunna bli ett Beck-fan måste nu ändra mig. Filmerna är relativt bra, fastän de är svenska.

Imorgon ska jag till frisören och klippa de slitna toppar jag lyckats samla på mig det senaste kvartalet. Besöken hos frissan i England stannade på noll, så ni kan ju förstå att mötet imorgon är extremt viktigt. Dessutom ska jag försöka ta mig till gymmet, har ej varit där sedan onsdags.

Framtiden skrämmer mig. Jag vet ingen väg ut. Det känns som om alla dörrar är stängda, och jag har ingen aning vart jag ska ta vägen. Ska jag börja på universitetet nu i höst, eller vänta till vår eller nästa sommar, och göra det jag verkligen vill?

Nej, nu lägger jag mig, annars kommer jag säkerligen bege mig till köket för att bre en nattmacka. God natt!

För den som undrar så nej, jag har inget otalt med denna söndagen (jag har ju precis vaknat!). Sunday, Bloody Sunday är istället en U2-låt, en av mina favoriter, och fick nu skrivas ner efter att jag smärtsamt påmint mig om att denna otroliga musikgrupp ej spridits sig från mina högtalare på ett bra tag. Inte sedan innan påsk, då den enda låten Beautiful Day, den i särklass bästa U2-undret, funnit sin väg in på min Mp3, och spelades på hög volym när jag vandrade länges Woodmansterne Lane. Jag får dåligt samvete.

I helgen blev det mycket av det gamla igen. Samma tjejer, samma underhållning. Fredagen spenderades i mitt tjusiga rum, där vi tittade på film och spelade..ja, spel. Jag vann inte, men det gör jag aldrig på frågesporter. Man tycker ju att jag då ska ha lärt mig att förlora graciöst, men icke. Jag är en hemskt dålig förlorare. Kvällen var trevlig iallafall, det var skönt att skratta och mysa ihop som vi brukade. Även lördagen var ingen dålig historia, då den liknande fredagen så pass mycket att man kunde trott de var enäggstvillingar.

J.K Rowling ska tydligen ge sig in på deckarskriverier, nu när historien om Harry Potter är avslutad. Jag ska läsa den, det ska jag. Men inget slår den lilla trollkarlen och hans äventyr. Det går bara inte.

Och ja, jag vet att bloggen skulle innehålla information om min väg mot ett hälsosammare liv. Men som jag skrev så har jag blivit oerhört lat, och därför vågar jag ej lova något. Nu, however, så har jag bestämt mig för att låta även söndagen vara ledig, och ta itu med hårdhanskarna imorgon.

Idag blir det nog filmdag med en vän. Vädret tillåter inget annat,

Efter att ha fått höra några sakartiska kommentarer om min icke-existerande passion för denna blogg och hururvida nya inlägg borde skrivas snarast (inga namn nämna), så är jag väl beredd att erkänna att mitt uppdaterande här har varit en aningen...passivt, sen jag kom hem. Det är inte mitt fel, men eftersom jag inte har någon annan att skylla på så får jag väl ta på mig ansvaret. Men jag kan inte hjälpa att mitt liv just nu står på stand-by och därför inte innehåller något av intresse. Det är samhället som bär skulden.

Imorgon har jag möte med min personliga tränare som ska få äran att lägga upp ett träningsschema för mig. Något som ger magen en utmaning, men som inte förstör ryggen mer. Jag känner mig redo att ge träningen en chans igen, att gå ner de där sista kilona som jag vill ska försvinna, och bygga upp de muskler som.. ja... aldrig har funnits där egentligen, om jag ska vara ärlig. Problemer är mitt nya beroende för mat. Jag är en gottegris, och det har blivit betydligt värre sen jag kom hem. Så från och med imorgon kommer denna blogg innehålla dagliga listor över mitt matintagande, i hopp om att jag ska skrämmas så svårt av mina egna matvanor, att all hunger försvinner för evigt. Men sen så har jag eoförsig lovat saker förut som jag ej hållit, så jag vill väl inte säga att detta är ett löfte. Snarare en förhoppning om förbättring. Kanske.

Igår hyrde jag hela säsong 5 av Gilmore Girls, och jag är nu fast. Är inne på den fjärde (utav sex) skivan just nu, och jag ser verkligen inte fram emot tills den sista har gåtts igenom. För den sjätte säsongen är inte ute igen, och alla som följer någon sorts tv-serie vet hur för jäkligt det känns när man inte kan fortsätta där man avslutade.

Bilderna jag har lagt upp här är mest på skoj. Jag ber om ursäkt. Men för sjutton vad vi har förändrats, tjejer!

Snart har jag varit hemma i en vecka. Det känns som evigheter dock. Dagarna har varit oändliga, timmarna har sakta svävat förbi, och jag börjar bli uttrakad. Jag har inget jobb som kan underhålla mig, vännerna arbetar och jag börjar inte gymet förran på frredag. Det känns sjukt att det känns så... ledsamt att vara hemma, när jag gått och längtat efter det här i flera månader. Och alla som följt min blogg skakar säkert på huvudet och tänker: Är hon aldrig nöjd? Men jag trodde aldrig det skulle kännas så här. Jag måste vara i ett mellanskede nu, jag har inte riktigt kommit igång än. Eller så är allt annorlunda jämfört med England och mitt liv där. Jag vet inte. Jag hoppas bara jag kommer underfund med vad jag vill, och det snart.

Min sista helg i London blev ej som planerat, men det betyder inte att den var mindre trevlig för det. På fredagen befann sig jag och Marie på vårt kära Moon on the Hill, förtärande av öl och chips. Sedan på lördagen besökte vi snabbt Portabello Market och Oxford Street innan vi mötte upp med Michelle och åt middag på en pub i Victoriaavdelningen. Därefter improviserade vi en utgång, vilket innebär inköp av nya kläder och att göra oss iordning på Michelles någorlunda skabbiga hostel. Men kul blev det iallafall, jag är glad att vi gick ut, även om det kastade en skugga över hela söndagen. Tanken hade varit att vi skulle vara inne i London vid morgontimmarna, men då det var runt där som vi anlände hem, så kom vi inte in till huvudstaden forran på eftermiddagen. Men det gjorde egentligen ingenting, inte för mig iallafall. Jag fick spendera en skön eftermiddag i Hyde Park med två av mina närmaste vänner, och det är aldrig helt fel.

Sista veckan var lustig. Jag satt barnvakt två kvällar, träffade Michelle och Marie på Belmont på onsdagskvällen, och det blev även puben under torsdagen. Fast då hölls vi sällskap av även Christina, Sabrina och en annan Michelle. Fransk. Det var mycket trevligt.

Att ta farväl av ungarna och familjen var jobbigare än vad jag hade förväntat mig. Jag kan inte påstå att jag släppte några tårar, men visst kändes det tungt i hjärtat. Precis som det kändes att säga hejdå till alla underbara vänner man skaffat sig under året. Jag hoppas verkligen jag ser dem alla igen.

Men nu är det över iallafall. Och det känns tomt. Jag får nu istället försöka blicka mot framtiden, och hoppas på det bästa.

Hihi.