lindholmlindau

Snart har jag varit hemma i en vecka. Det känns som evigheter dock. Dagarna har varit oändliga, timmarna har sakta svävat förbi, och jag börjar bli uttrakad. Jag har inget jobb som kan underhålla mig, vännerna arbetar och jag börjar inte gymet förran på frredag. Det känns sjukt att det känns så... ledsamt att vara hemma, när jag gått och längtat efter det här i flera månader. Och alla som följt min blogg skakar säkert på huvudet och tänker: Är hon aldrig nöjd? Men jag trodde aldrig det skulle kännas så här. Jag måste vara i ett mellanskede nu, jag har inte riktigt kommit igång än. Eller så är allt annorlunda jämfört med England och mitt liv där. Jag vet inte. Jag hoppas bara jag kommer underfund med vad jag vill, och det snart.

Min sista helg i London blev ej som planerat, men det betyder inte att den var mindre trevlig för det. På fredagen befann sig jag och Marie på vårt kära Moon on the Hill, förtärande av öl och chips. Sedan på lördagen besökte vi snabbt Portabello Market och Oxford Street innan vi mötte upp med Michelle och åt middag på en pub i Victoriaavdelningen. Därefter improviserade vi en utgång, vilket innebär inköp av nya kläder och att göra oss iordning på Michelles någorlunda skabbiga hostel. Men kul blev det iallafall, jag är glad att vi gick ut, även om det kastade en skugga över hela söndagen. Tanken hade varit att vi skulle vara inne i London vid morgontimmarna, men då det var runt där som vi anlände hem, så kom vi inte in till huvudstaden forran på eftermiddagen. Men det gjorde egentligen ingenting, inte för mig iallafall. Jag fick spendera en skön eftermiddag i Hyde Park med två av mina närmaste vänner, och det är aldrig helt fel.

Sista veckan var lustig. Jag satt barnvakt två kvällar, träffade Michelle och Marie på Belmont på onsdagskvällen, och det blev även puben under torsdagen. Fast då hölls vi sällskap av även Christina, Sabrina och en annan Michelle. Fransk. Det var mycket trevligt.

Att ta farväl av ungarna och familjen var jobbigare än vad jag hade förväntat mig. Jag kan inte påstå att jag släppte några tårar, men visst kändes det tungt i hjärtat. Precis som det kändes att säga hejdå till alla underbara vänner man skaffat sig under året. Jag hoppas verkligen jag ser dem alla igen.

Men nu är det över iallafall. Och det känns tomt. Jag får nu istället försöka blicka mot framtiden, och hoppas på det bästa.

Hihi.