Fraga
Scotland - Here I Come
Det ar antligen fredagen den 25 maj. Helt otroligt. Om ett halvt dygn sitter jag och Marie pa bussen som ska ta oss till Edinburgh. Resan kommer sakerligen bli oerhort jobbig, men det ar nog vart det! Att aka till Skottland har varit en langgaende drom, och antligen blir det av! Hektisk helg dock. Vi aker ju tillbaka pa sondag kvall igen.
Nasta vecka har flickorna lov. Heldagsarbete, meh. Men det blir sista lovet nu, annu en sak man kan borja rakna ner pa.
Om en vecka kommer Michelle!
Om tva veckor ar jag nastan klar med CAE!
Om tre veckor kommer mamma & pappa!
Och om nio veckor aker jag hem...
xx
.....
Mad World ar underbar. Fangar en innersta med metspo.
xx
En helt vanlig helg
OJ, ar det redan onsdag? Hur gick det till? Jisses, tiden gar fort, man hinner knappt med.
Helgen var... helgig. Vi spelade badminton i fredags, vilket var betydligt roligare an vad jag hade tankt mig. Men tennisaren sitter kvar, jag kan inte fa backhanden ur mig! Det ar latt att kanna sig lojlig nar man slar tennisslag under ett badmintonspel. For mig var det inget undantag iallafall.
I lordags bar det av till London, annu en gang. Jag och Marie spanade efter kandisar pa Primrose Hill, men varken Jude Law eller Gewn Stefani syntes till. Suck. Sa vi styrde kosan man Camden Town istallet, tittade in alla stand (jag blev totalkar i en Dior- planbok) och at mexikanska nachos. Darefter tacklade vi National Art Gallery och solade vara bleka anikten pe Trafalgar Square. Det ar val lustigt nar man kan rakna upp alla dessa platser, och fortfarande pasta att det var som en helt vanlig lordag...
Pa sondagen var det antligen dags for Au Pair-formedlingens utflykt till Greenwhich. Den en timme langa batturen var mysig, och jag och mina kompanjoner (champinjoner. Heh.) hade lyckats fa de allra basta platserna: langst upp, langst fram. Wie. Man tackar och tar emot. Greenwhich i sig var trevligt. Nu kan jag iallafall pasta att jag har varit i tva olika tidszoner samtidigt! Men visst blev man lite filosofiskt besatt av hur Greenwhichinvanarna klarar sig i detta lustiga tillstand. Lauras teorier fick det att snurra runt i huvudet pa mig.
Och pa fredag aker vi till Skottland!
________________________________________________________________________
Jag forstar mig inte pa mig sjalv ibland. Igar, nar jag vandrade hem fran puben, sa fylldes jag med en sadan enorm gladje, en sadan som gor att man inte kan sluta le, hur mycket man an forsoker. Jag studsade nastan fram i morkret, mimandes till The Arks "The Worrying Kind", och tankte pa allt underbart som mitt liv innehaller. Jag har en fantastisk familj, underbara vanner och jag har lyckats bevisa for mig sjalv att jag visst da kan gora det till synes omojliga. Jag var pa topphumor, och trodde att det nog skulle ta ett tag innan jag kom ner pa jorden igen. Men icke. Den har dagen kanns det som jag har befunnit mig i en bubbla. Som om verkligheten slagit mig i huvudet med en traklubba. Nar jag vaknade imorse sa kandes allt plotsligt helt vardelost, som om det inte finns nagon mening med nagonting overhuvudtaget. Men nu kanns det battre igen. Solen varmer sjalen, som man sager.
________________________________________________________________________
Tvatten ar klar, och maste hangas upp. Och snart ar det syltmackor och Home Improvement som galler.
xx
Family, oh Family
Jag kan erkanna att det ar ratt sa dalig att man, efter att ha bott 8 manader i ett hus med en annan familj, fortfarande inte kanner sig bekvam. Utan istallet maste smyga runt pa ta i radsla for att man ska "stora" en av familjemedlemmarna. Sarskilt den man pratar minst med.
Tur att jag snart kommer hem till mig egen :)
xx
Tva helger i en
Jisses, man borjar bli gammal nar man inte kan minnas vad man gjorde forra helgen, utan maste springa upp for trappan och hamta sin Snobben-kalender for att losa mysteriet. Forra veckoslutet var lugn och sansad. Den inleddes med barnvaktande pa fredagskvallen, och pa lordagen tog jag och Marie oss in till London, for att antligen ga in pa London Aquarium. Med hoga forvantningar stalldes vi oss i den minimala kon, langtandes till hajarna och de tropiska fiskarna. Marie namnde aven sitt hoppandes for delfiner. Nu efterat kan jag dock beratta, att vara forvantningar var en aningen for hoga for denna tillstallning. Men jag ar glad att jag har sett det, for da kan jag iallafallsanningsfullt saga att det inte var vart det hoga priset. Men det mesta i London ar fasansfullt dyrt. Som Harrod's, var vi begav oss efterat. Att vissa manniskor kan springa omkring dar med sitt guldkort. Man blir ju nastan avundsjuk. Vi hade iallafall rad med ett besok pa "The Belmont", puben som gatt igenom en Askungeforvandling. Dar motte vi upp med Reina, Annie och den nya Au Pairen som ska ta over efter den sistnamnda, Christina.
Pa sondagen var det Coffee Club Sunday Lunch, med ovanligt mycket och god mat. Och sen pa mandagen styrde vi kosan mot Brighton, i hard vind och nedfallande regn. Vi fick iallafall se havet, med dess hoga vagor, aka karusell pa piren och ata fantastiskt, god Italiensk pasta. Mmmm.
Det var forra helgen det. Denna helgen var bada sorglig och suveran. Sista pubutgangen med Annie i fredags. Pa lordagen for jag och Marie till Wimbledon, dar vi sag den otroliga musikalen Cats. Man forstar verkligen hur den kan ha blivit varldens storsta, helt fantastisk dans och musik! Pa kvallen befann vi oss framfor Eurovisionschlagerfestivalen, som gav bade besvikelse och skratt. Och i sondags langpromenderade vi i London och sag vetenskapsmus'eet. Intressant.
______________________________________________________________________________
Alla aker hem nu. Lisa, Annie och Miia. Det var kul att traffa er, hoppas vi ses nagongang igen!
__________________________________________________________________________________
Vill bara papeka att denna veckan har varit valdigt latt, an sa lange, med lite jobb och mycket ledigt. Sant har tycker vi om!
___________________________________________________________________________________
Jag ar sa fruktansvart radd nu. Och jag kan inte prata med nagon om det. Chansen finns att de sager jag overdriver, men risken ar att de ger mig ratt. Och vad hander da? Var hander med mig da?
xx
Till dig, Sandra
(Audrey Hepburn-caf'e i Brighton)
Friends Forever?
Men finns det miraklet? Kommer jag umgas med samma personer i flera ar framover, kommer mina narmsta vanner nu vara mina brudtarnor pa mitt brollop? Jag hade diskussionen med en van for ett par dagar sen, och kan inte sluta tanka pa det. Tror jag pa miraklet Everlasting Friendship? Eller ar jag sa cynisk, att bara tanken pa nagot evigthallande far mig att hulka upp min misstro? Vanskaper ar kravande, man maste ge och lara sig att ta. Man maste forandras med varandra, lara sig acceptera att ingen kommer forevigt vara den den en gang var. Framforallt maste man alska personen i fraga med hela sitt hjarta, for att kunna tackla bade de negativa och de positiva sidorna.
Jag kan rakna alla mina narmsta vanner pa en hand, vilket manga skulle anse som tragiskt. Jag tycker snarare det ar fantastiskt. Dessa fem ar personer som jag litar fullstandigt pa, som jag vet att jag alltid kan vara mig sjalv med. Och som jag utan problem kan se mig ha kontakt med om tio ar, om de vill. Mycket tycks ha forandrats, mycket har statt pa spel sen jag for till London, men jag hoppas innerligt att vara vanskaper inte har forstorts, och att de finns kvar dar nar jag kommer hem.
Sa ja, jag tror pa det miraklet. Everlasting Friendship.
Till mina vanner: http://superlaugh.com/1/cant.swf
A Catchy Title
Nu ar det fredag igen. Tack och lov. Det ar otroligt vad veckorna gar snabbt, men har ar det ingen som klagar! Som Au Pair sa ar det veckosluten man lever for, det ar da man far gora det man verkligen vill. Och denna helgen ar aven lang, da mandag ar Bank Holiday. Av nagon anledning. London, Sunday Lunch och Brighton ar vad som ar planerat. Kul ska det bli.
Forra helgen intraffade aven det efterlangtade Cambridgebesoket. Efter en fredag pa utestallet Chicago och en relativt lugn lordag, sa blev det antligen sondag morgon. Jag och Marie satte oss pa bussen till studentstaden .8.30, for att anlanda vid vart mal tva timmar senare. Totalt forvirrade om vart vi var, begav vi oss i den riktning som vi hoppades centrum lag, och vi fann det. Nar solen aven senare tittade fram sa blev det punting, busstur och god mat pa pub. Battre kan det val inte bli? Jag ar valdigt glad att vi tog tillfallet i akt och tittade in staden, det ar absolut nagot av det vackraste jag nagonsin sett.
I onsdags tog vi aven farval av Lisa, som efter ca 14 manader i London antligen har fatt aka hem. Avundsjuka. Hoppas du inte saknar England for mycket! (haha).
_________________________________________________________________________________
Kan man vara sa trott pa nagonting att man bara forsvinner? Jag har inte hemlangtan langre, inte pa det sattet, utan nu ar det snarare sa att jag tycker Au Pairlivet ar sa fruktansvart uttjatat. Jag ar trott pa att bo i ett hus dar jag inte tillhor, att ta hand om ungar som inte ar mina, att behova ga sa mycket, att vara har. Samtidigt har jag haft en otrolig tur, har inte stott pa sa mycket problem som manga andra har (peppar peppar, ta i tra), men...anda. Jag vet, bara tre manader kvar, men ju snabbare de gar, desto battre. Och da har jag gjort mitt som Au Pair.
xx