lindholmlindau

Helgen som nyss passerat var ett veckoslut jag valdigt lange sett fram emot. Enda sedan vi fick veta att Reinas vardfamilj skulle aka pa semester, och att hon darmed skulle vara hemma sjalv, sa har denna lordagen och sondagen varit planerad. Fredagen hade dock lamnats oppen, vilket i slutandan visade sig vara positivt, da vi fick en trevlig kvall iallafall. Men nu kanner jag mig fullkomligt trott o bade armar och ben, och tankegangarna kunde ha fungerat battre. Och det hjalper knappast att jag totalt har tappat matlusten. Inte ens lunchbuff'en pa Pizza Hut med Marie igar kunde fresta mina smaklokar. Det maste vara darfor som kanslorna svavar omkring sa langt bortom sina normala granser.

I fredagskvall tog jag, Marie, Reina och jakub tunnelbanan in till London, och spenderade den forsta delen pa en tjeckisk pub dar. Efter ol och soppa virrade vi omkring ett tag i huvudstaden, innan vi slog oss ner pa en sportbar, fortsatte drickandet och paborjade dansandet. Jag maste saga att denna kvallen var alldeles fortrafflig, och mer sager jag inte om det.

Tidig lordag formiddag akte jag och tjejerna soderut till stranden och Brighton. Reina korde, vilket man nu efterat kanske inte skulle tillatit om man tanker pa det alkoholintag som intraffade kvallen fore, men det kan jag inte gora nagonting at nu. Trevligt var det iallafall. Flera timmar tillbringades pa den steniga stranden och ytterligare nagon pa piren. Marie at den beromda  fick'n'chipsen, nagot som jag hoppade eftersom mat inte ar nagot jag normalt jag foredrar dagen efter. Nej, det blev fettig pizza for mig och Reina vid hemkomsten. Och choklad. Och en massa vin och Bailey's pa hennes yttertrappa. Dar satt vi tre till de tidiga morgontimmarna och sippade pa vindruvsdrycken, innan grannkillen kom och vi placerade oss framfor televisionen. Och mer sager jag inte om det.

Sondagen var en riktig slo dag. Efter att ha gatt till sangs efter klockan 6 am tva dagar i rad, och darmed inte fatt mer an sex timmars somn sammanlagt, sa kunde man val knappast begara mer an soffliggande av oss. Och mer blev det verkligen inte. Totalt osminkade och med trott uppsyn vandrade jag och Reina till narmsta kiosk och inhandlade drickyoughurt, och darefter blev det inte mer an halvsovande, slotittandepa abc1 och atande av kott och klyftpotatis hela dagen, innan Reina korde oss tillbaka till Banstead. Jag var i drommarnas land innan familjen kom hem fran puben.

Och mer sager jag inte om det

Nu ar det juli! Manaden som jag har gatt och langtat efter sen nyarsdagen. Jag har visserligen haft en fantastisk tid har i England, men en smule hemlangtan har legat och gnagt i mitt undermedvetna anda sedan jag kom hit. Och det har alltid varit juli som varit den stora milstolpen: "Nar juli kommer sa ar det endast sa och sa manga dagar kvar", "nar det ar juli sa ar vi nastan klara"... juli, juli, juli. Och ater igen: juli.

Helgen var en oerhort lugn historia. Det borjade med hemmakvall hos Reina: chips, msn och nyheterna (som da handlade nonstop om bomberna som funnits i huvudstaden). Pa lordagen akte vi in till Croyden och shoppade, jag ager nu ett par svarta jeans, och at kottbullar pa Ikea. Och pa sondagen var det den sista Coffee Club Sunday Lunch for mig. Vi var da i kyrkan med alla andra icke-kaffeklubbare, och den goda maten flodade! Darefter fann jag, Reina, Marie och Anita oss pa Woolpack. Det blev flera timmar av smapratande och socialiserande innan vi drog oss hemat.

Lat mig bara tillagga att det sen 1 juli ar forbjudet att roka inomhus pa pffentliga platser har i England, vilket tysligt marks i pubar. Manga av dessa paradis (ja, sa ser jag dem) skickar ut rabattkuponger och ger specialerbjudanden for att locka tillbaka den kundkrets de harmed forlorat. Jag ar iallafall overlycklig over den nya lagen, det var verkligen pa tiden.

I forrgar var det den sista dagen i Scola, men igar var en annu storra dag: jag tog min sista examen. Skills For Life, Listening & Speaking. Det ar sa oerhort att ha det gjort, aven om jag kanner att mitt solo inte fick sa bra. Naval, nu ar det over iallafall, och jag kan darmed lagga det bakom mig.

I mandags var det Maries fodelsedag. Hon ar nu 19 ar! Planen var att fira pa Moon on the Hill, men de stangde tydligen koket vid attatiden, och efter ett langvarigt letande sa slutade vi slutligen pa Zizzi, en stor restaurangkedja har i London. God pizza, gott salskap, gott skratt. Jag hoppas du ar nojd, vannen!

Jag vill bara hem nu, jag ar trott pa Au Pair- livet. Jag ar trott pa att koras over, trott pa att stada upp efter en stokig familj, trott pa att tas for given. Och jag ar trott pa mig sjalv for att jag klagas a mycket, sa mitt liv bildar ingen bra kombination med mig, haha.

xx