lindholmlindau

Igar sa publicerade studera.nu svaren till ens universitetsansokningar. Jag kom in pa mitt forsta val - det fyraariga socinomprogrammet i Lund. Och forst kande jag inget annat an gladje av att se ordet "antagen" sta bredvid programsbeskrivningen, men nu vet jag inte. Det kanns liksom for mycket jag, om man sager sa. Det bekvama, hemtrevliga, gammalmodiga. Att bli en socionom ar nagot som manga sagt att jag skulle passa bra som, vilket normalt satt antagligen hade gjort mig stolt, men nu kanner jag mig bara trakig. Jag vill inte bli nagot jag passar som, jag vill inte gora vad alla andra forvantar av mig. Nar jag bestamde mig for att aka till London var det tydligen manga som inte trodde jag skulle gora det. Och nar jag kom hit var det flera som inte trodde jag skulle klara av det. Men jag har verkligen njutit av att bevisa hur fel de hade. Och jag har andrat min syn pa livet sedan jag kom hit. Jag ar inte langre nojd med ett "vanligt" liv, jag vill ha nagot mer. Nagat extraordinart. Och det kan jag ju knappast fra om jag blir en socionom. Wie.

Sen ar det den andra delen ocksa som gor mig osaker. Att jag kommer studera i Lund. Visst, det ar en bra universitetsstad, men det ar sa...sa... sa nara. Alldeles for nara. Nar jag ansokte for framtida studier sa var jag i det stadie da jag hade som mest hemlangtan, och bara ville stanna hemma. Men nu angrar jag mig pa den punkten ocksa. Det hade varit sa kul att studera i en storre stad, sarskilt nu nar jag spenderat ett ar i London. Lund, Skane, Sodra Sverige - det kanns alldeles for litet. Jag kommer kvavas av klaustrofobi.

Tyd mig inte fel, socionom ar ett vardigt yrke som behovs i varlden. Men for sjutton, ar det nagot for mig?

Vad ska jag gora?