lindholmlindau

Antligen har den vecka kommit som allting startar upp igen - skola, kaffeklubb, sondagsluncher. Antligen. Det ar sa mycket enklare och trevligare att ta sig igenom veckorna nar dessa aktiviteter haller en upptagen. Dock kunde jag inte ta mig in till College igar, da jag var tvungen att stanna hemma med sjukt barn (som forvandlades till en lika pigg och flamsig flicka som vanligt, 15 min efter att mamman hade kort till dorren. Vilket sammantraffande). Men pa torsdag ska jag dit! Det ar dags att borja ta lektionerna pa allvar, Skills for Life del 1 ar ju redan den 19 februari...

Jag och vannen Marie traffades snabbt igar pa Woolpack, Bansteds officiella lokalpub. Vi nuddade vid amnet Hemlangtan, och konstanterade bada att det hade blivit betydligt enklare att beharska nu efter ett x antal manader i England. Saknaden ar fortfarande dar, men den ar annorlunda. Den kanns inte lika hammande, lika forstorande som innan, och det ar en oerhors skon kansla. Att kunna ga over en vecka utan att ma daligt over att man ar har kanns fantastiskt. Men bara for att jag inte langtar hem varje minut betyder inte att jag inte langtar efter alla manniskor som jag alskar. Jag saknar fortfarande er...

Om tva veckor ar jag ledig i hela nio dagar. Vilken lyx, vilket noje! Sma tankar over att aka hem da har funnits, men de blev bortkorda. Jag orkar inte aka hem och ta farval av alla igen. Dock finns det en liten risk att jag inte ens kommer hem over pask, och det kanns inget vidare.

Helgen var mycket trevlig, men stillsam. Vi provade pa puben i Belmont pa fredagen. Ett mysigt stalle som dock inte erbjod kaffe, vilket sankte humoret hos nagra. Och lordag till sondag spenderades hos Annie. Tre filmer tog vi oss igenom, darav Gangs of New York, som jag inte ser nagot speciellt med, trots all god kritik. Jag hade nog for hoga forvantningar.

Snart bar det av till Kaffeklubben.

Love x