lindholmlindau

 Jag vaknade upp idag med en sadan inspirationkick, att jag var alldeles saker pa att nar jag satte mig vid datorn sa skulle orden bara floda fram. Sa enkelt visade sig det inte vara, och darfor kommer mitt forsta inlagg pa min forsta blogg vara en aningen ointressant. Forlat mig, jag ska forsoka gora battre ifran mig nasta gang.

Hursomhelst, jag kan ju borja med att mala upp laget (for er som inte vet). Jag heter Sanna, och for lite over en manad sen, den 1 oktober for att vara mer exakt, sa satte jag mig pa planet till London, for att spendera de narmsta tio manaderna dar, jobbandes som Au Pair. Helt frivilligt. Det var absolut ingen som tvingade mig, eller knuffade mig ombord eller nagonting. Ingen annan forutom mig sjalv, det vill saga.

De forsta veckorna i England var nog de jobbigaste jag har varit med om. Hemlangtan var for stor for att bara, jag grat och tyckte synd om mig om vartannat, ingenting var kul langre. Hade jag inte haft mina underbara tva vanner, som redan befann sig har i London, sa hade mitt besok nog inte varit sa langt. Att jag aven traffade en annan Au Pair som tog mig under sina vingar hjalpte ocksa valdigt mycket. Hon larde mig det som behovdes laras, och jag ar an idag oerhort tacksam for detta.

Nu, efter nastan 6 veckor i landet, sa kanns allting mycket battre. Inte perfekt, men battre. Jag har traffat nagra underbara personer, en av mina narmsta vanner har kommit hit for att halla mig sallskap, och jag kommer battre overens med tvillingflickorna jag tar hand om.

Det aterstar att se dock, hur jag kommer titta tillbaka pa min tid i England i Juli nasta ar. Jag haller tummarna for att det kommer intraffa med ett leende pa lapparna...

Love x