I Miss You
Jag saknar dig!
Too Long, Too Far Away
Min kara van Sandra klagade pa min oeffektiva uppdatering av denna bloggen. Vilket ar ganska harligt, det visar att nagon vill lasa det jag skriver iallafall. Haha.
For den som undrar sa var min helg ganska handelserik. Eller handelselos, beroende pa ur vilken synvinkel man ser det. Fredagskvallen spenderades pa Pizza Hut, med mer mat an vad jag ater pa en vecka har, eller sa kandes det som iallafall. Cokladkakan var fantastiskt, och hade sakerligen smakat lika bra allt som allt, om jag inte hade hittat ett harstra i mitten av min njutning. Total avtandning.
I lordags flydde jag och min alskade Marie till London, dar vi besokte den Svenska Julmarknaden i den Svenska Kyrkan. Att ga omkring bland de fa standen dar fick mig att kanna mig som hemma igen. Svenska knackebrod, Glogg (ja, det fortjanar en stor bokstav), svenskt godis. Tyvarr var priserna tredubblade, vilket forde med sig lite besvikna miner till oss som vet. Men lussebullarna var underbara iallafall. Och den svenska, kokta korven...
Pa kvallen blev det ett snabbt, tretimmarsbesok pa Jamie's Wine Bar, dar julfesten for Au Pairer pagick. Kan meddela att jag for forsta gangen nagonsin stallde upp pa att sjunga karaoke. Men stilla era hjartan, det var med tre andra tjejer...
Jag kan inte forsta att det ar december pa fredag. Jag kanner mig sa langt ifran en ideal julstamning som man kan vara. Det ar inget vintervader har i England, inget julpyssel, knappast nagra dekorationer. Visserligen brukar det inte vara sa for mig i Sverige heller vid denna tiden, men just detta aret kanner jag att jag behover mer. Jag behover allt det dar, som gor omgivningen varmare, mysigare. Just nu behover jag det. Verkligen.
Men pa fredag ar det bara tre veckor kvar... Jag langtar.
Love x
Som i en drom...
Mitt liv hemma i Sverige kanns sa langt borta, som i en drom... Det ar svart att forklara egentligen, var denna kanslan kommer ifran. Det kanns som om jag lever i en helt annan atmosfar nu. Som om min existens har bytts ut till nagat tredimisionellt stycke, utan borjan och slut. Allt det dar hemma, finns det? Finns mitt rum, min sang, mitt hus, finns mitt, mitt, mitt? Det ar flera natter nu som jag har dromt att jag har varit hemma. Och dessa drommar har varit sa verkliga, att nar jag val vaknar upp sa ar jag forvanad over att det ar i England som min dag borjar. Och jag kan inte hjalpa att bli lite besviken, aven om jag inte vill det. For jag vill stanna kvar har! Men sen sa samtidigt sa... jag vet inte. Jag vill bara inte glomma allt dar hemma. For det kanns som om det forsvinner fran mig nu.
Fick ett paket av mina kara foraldrar idag (tack sa mycket, mor & far!). Tankte rakna upp innehallet:
*Tva chokladkakor a'la Marabou (Mmmm...)
*En pase Estrella chips
*Tva paket ballerinakex
*Min traditionella choklad-julkalender (Kom som en overraskning, men jag blev oerhort glad)
*Mormors hembakade kakor (Tack, jag saknar mina syltgrottor)
*Mina varma inneskor (behovs i kyliga England)
*Min skinnjacka
*Ett par interstellar
*Pepparkaksdeg
Det var som att oppna en tidig julklapp. Och jag blev sa oerhort glad for paketet. Sa. Oerhort. Glad.
Och snart ar det jul ocksa, vilket vacker underbara kanslor. Varma, harliga, gosiga. Men det ar inte forran nu som jag har borjat forsta hur mycket jag kommer sakna alla de arliga handelserna och aktiviteterna. Som nar jag och mamma, varje ar, satter oss framfor Lucian tidigt pa morgonen, och dricker varm choklad och ater lussebullar och pepparkakor. Eller vart traditionella julbakande, som varar natten lang, samtidigt som uppsittarkvallen intraffar pa radion. Eller gladjen over att promenera med Sandra i den forsta snon, samtidigt som ljusstakar lyser upp alla fonster. Ah, vad jag kommer sakna alla dessa ting! Men julforberedelserna i England kommer nog inte bli helt fel heller. Julskyltningen har ska vara extraordinar, och det kommer ju sno har ocksa. Forhoppningsvis.
Love x
Some Days Are Better Than Others
Jag vet inte riktigt hur jag kanner nu. Jag har nog kommit in i ett neutralt stadie, ingenting kanns riktigt ratt och ingenting kanns riktigt fel. Enklast hade nog varit att ge upp, aka hem igen till allt jag alskar. Men det finns nagot inom mig som hindrar mig fran att ge upp. Jag onskar att detta kunde forsvinna, mitt liv hade kunnat vara sa mycket lattare an vad det ar. Sa mycket bekvamare. Sa mycket battre.
Saken ar den, att jag mar bra sa lange jag har saker att gora. Sa lange jag har planer och haller mig sysselsatt sa ar allt okej. Men nar det ar som nu, da jag tycker utsattas for motvind, sa kan jag inte stoppa angesten fran att komma. Jag vill hem igen...
Jag ska iallafall alldeles strax aka buss in till Couldson, for att hamta mina stovlar som har lagats. Forbaskade klack, hur kunde du bara ga av? Hall tummarna for att skomakaren fortfarande har skorna kvar, jag skulle egentligen ha hamtat dem i lordags. Opps.
Sen ar det The Coffee Club idag ocksa. Trevligt varre. Behover tacka over mina depprimerande tankar med en omgivning av vanliga manniskor.
Vad hander pa lordag?
Hur blir det pa nyar?
Och morfar, min kara alskade morfar: Grattis pa fodelsedagen!
Love X
Where Are We Now?
Jag kanner mig sa langt ifran Dig just nu.
Det kanns som om vi har tappat bort varandra.
Snalla, ta mig tillbaka till Dig.
"Oh, lat oss ta med transportdricka"
Varfor har det man ser jattemycket fram emot, en tendens att ga upp i rok? Var sedan langa planerade utekvall i Kingston forvandlades till en alkoholistisk katastrof. Jag fick vanda utanfor klubben for att folja med en van hem, vars berusning hade hade gatt pa tok overstyr. Sa ingen Oceana for mig inte, men anda blev flera pund spenderade. Jag tackar och suckar. Puben i lordags var ett betydligt roligare besok. Vi akte till ett gym idag, som ligger relativt nara skolan i Sutton. Lyxigt varre, iallafall om man kanner for att jamfora med simhallens gym hemma i Sverige. Tyvarr visar sig detta pa priset ocksa, men det ar det vart! Jag kanner mig sa motiverad nu att komma igang med traningen igen. Det finns inte en chans att jag ska fortsatta ga ut varje helg och bli berusad. Att dricka bort ens lon ar inget roligt, jag vill vara med om sa mycket annat ocksa. Sa nej, da lagger jag hellre mina hart intjanade pengar pa Aerobic och solarium. Och gym saklart.
Lat oss halla tummarna for att foraldrarna ga med pa mitt forslag dock. Annars vet jag inte vad jag gor...
Love x
And then there was a beginning...
Jag vaknade upp idag med en sadan inspirationkick, att jag var alldeles saker pa att nar jag satte mig vid datorn sa skulle orden bara floda fram. Sa enkelt visade sig det inte vara, och darfor kommer mitt forsta inlagg pa min forsta blogg vara en aningen ointressant. Forlat mig, jag ska forsoka gora battre ifran mig nasta gang.
Hursomhelst, jag kan ju borja med att mala upp laget (for er som inte vet). Jag heter Sanna, och for lite over en manad sen, den 1 oktober for att vara mer exakt, sa satte jag mig pa planet till London, for att spendera de narmsta tio manaderna dar, jobbandes som Au Pair. Helt frivilligt. Det var absolut ingen som tvingade mig, eller knuffade mig ombord eller nagonting. Ingen annan forutom mig sjalv, det vill saga.
De forsta veckorna i England var nog de jobbigaste jag har varit med om. Hemlangtan var for stor for att bara, jag grat och tyckte synd om mig om vartannat, ingenting var kul langre. Hade jag inte haft mina underbara tva vanner, som redan befann sig har i London, sa hade mitt besok nog inte varit sa langt. Att jag aven traffade en annan Au Pair som tog mig under sina vingar hjalpte ocksa valdigt mycket. Hon larde mig det som behovdes laras, och jag ar an idag oerhort tacksam for detta.
Nu, efter nastan 6 veckor i landet, sa kanns allting mycket battre. Inte perfekt, men battre. Jag har traffat nagra underbara personer, en av mina narmsta vanner har kommit hit for att halla mig sallskap, och jag kommer battre overens med tvillingflickorna jag tar hand om.
Det aterstar att se dock, hur jag kommer titta tillbaka pa min tid i England i Juli nasta ar. Jag haller tummarna for att det kommer intraffa med ett leende pa lapparna...
Love x